Familjen Lewin: november 2009

måndag 30 november 2009

Torr bakom öronen...

... är jag inte än. Men snart är jag det efter mitt kvällsdopp.

Har man långa naglar...

...så får man använda klösbrädan.

söndag 29 november 2009

Första advent

Nedräkningen har börjat och det firas med att vi tänder Emelies fina
installation:)

Mattjuvar

Trots förkylning så hänger jag på matvrak 1 på hans upptåg:)

torsdag 19 november 2009

Köpenhamn 2007

Det var där vi såg lampan för första gången. Nu har vi äntligen
köpt den. Den som väntar på nåt gott!

Nyanlänt till D3

Vår nya fina italienska lampa har anlänt och självklart ska Gizmo
kolla läget...

Året är 2004. Jag och min bror, 14 och 12 år gamla, har ett rätt svalt fotbollsintresse. Visserligen hejar vi båda på IFK Göteborg men mer än så är det inte. Pappa har tagit med oss på några matcher under säsongen. Under en efterlängtad studiedag beslutar vi oss av någon outgrundlig anledning för att åka och kolla på en träning. Vi hade antagligen ingen bättre för oss. Detta visade sig vara ett mycket bra beslut.

Efter att ha hoppat av 5:an och frågat en man på en hästrygg var Kamratgården ligger kom vi tillslut fram. Där står de och kör kvadraten. Sankan, Långås, Rosen, Erling. Och Fredrik Risp. Det var en mycket märklig känsla, att se dessa människor för första gången så nära. "Soft" tänkte vi och slog oss ner.

Träningen fortlöper utan dramatik, och då den var slut är det dags för autografjakt! Efter att ha tagit autografer från lagets dåvarande stjärnor går vi fram till Fredrik Risp.

- Hej, skulle jag kunna få din autograf, stammar jag osäkert fram.
- Visst, svarar Risp och skriver på mitt papper.
- Har ni varit här förut? frågar han samtidigt som han skriver på min brors tröja.
- Nej, faktiskt inte svarar jag och försöker låta så van som möjligt.
- Följ med mig, säger han. Jag och min bror kollar på varandra, osäkra över vad som ska ske. Vi följer efter Risp in på kansliet. Risp försvinner in i ett rum och kommer ut med en påse full av planscher, pins, vykort och andra IFK-relaterade souvenirer.
- Här har ni grabbar säger han med ett leende.

Det slutar dock inte här.

Fredrik Risp frågar om min bror inte vill ha alla autografer från spelarna på sin tröja. Han svarar jakande och vi följer med Risp upp till omklädningsrummet. "Vänta här" säger han. Han försvinner in i rummet och kommer tillbaka två minuter senare med samtliga spelares autografer på tröjan. "Killar, jag måste duscha nu men det var gött att ses" säger han. Vi tackar och går därifrån med en obeskrivlig lyckokänsla i bröstet.

Det slutar dock inte här.

På väg hem. Då vi närmar oss spårvagnshållplatsen börjar blåvita bilar susa förbi oss. Vi ser Bengan och Milds bil åka förbi oss i full fart. Helt plötsligt stannar en bil, rutan vevas ner och en numera välbekant röst ropar "killar, vart ska ni?". Nu kan säkert gissa vem det var. Vi förklarar att vi ska in till stan och han frågar om vi vill ha lift. Jag tänkte att om det är någon gång man ska luckra upp på mammas förbud att hoppa in i främmande mäns bilar så är det nu. Helt plötsligt sitter jag i framsätet i Fredrik Risp's bil. Det stinker parfym. Hans hår har aldrig varit mer välkammat. Jag är känner mig som en superstar. Helt plötsligt känns det som Risp spelar i Roma och jag är hans bästa polare. Min bror sitter tyst i baksätet men jag och Risp pratar om allt möjligt. Han släpper av oss vid grönsakstorget, vinkar hejdå och försvinner.

Efter den dagen på Kamratgården och mötet med Fredrik Risp gick jag på samtliga återstående matcher säsongen 2004. 2005 köpte jag och min bror årskort som vi har förnyat fem år i rad.

Jag förstår att historien nästan är för bra för att vara sann. Men jag svär att varje ord är sant. Detta är hur Fredrik Risp behandlar två unga supportrar. Även om jag kanske skulle blivit den supporter jag är idag ändå är Fredrik Risp en stor anledning till mitt supporterskap. Och för detta är jag honom evigt tacksam.

Från en Blåvit supporter på bloggen Bara Ben på Glenn Hysén